Har man fyrhjulsdrift och lite höge markfrigågn skall man väl inte behöva hålla sig på vägen? Kan man kanske tycka. Jag har genom empiriska tester konstaterat att det faktiskt är bäst att hålla sig på vägen. Jag hade vart i en grannby och köpt mig en ny mobiltelefon. Ja, när de lokala butikerna inte gick med på att pruta de 600 kronorna de var dyrare så åkte jag 6 mil och köpt telefonen i en annan by. Som vanligt åkte jag småvägarna genom mörka och läskiga skogen och fälten istället för stora och tråkiga vägen.

Det var vinterväg, alltså snö och is, det vill säga halt. Jag tog det lugnt och försiktigt eftersom jag visste att man lätt kan fara ut i tangentens riktning och hamna i busksnåren eller fara ut för ett 500 meter högt stup om det är halt i en kurva och man kommer lite för fort. Det är en ren och skär fysik och matematiska formler. Så jag tog det lugnt. I en vänsterkurva så hölll jag ut till höger för att göra plats för eventuella mötande. Vägen var smal med stora snövallar på båda sidorna. Jag höll ut aningens för mycket till höger. Det högra hjulparet kom utanför vägkanten och skar ned i det snötäckta diket. Snön var mjuk och bilen började spåra och jag fick inte upp den på vägen. Den drog mer och mer ut mot diket så jag hade inget mer att göra än att ställa mig på hejdarna och hoppas att jag kunde komma upp senare.

Jag kom inte upp. Bilen låg med underredet på snövallen och inget hjul fick fäste. Där hjälpte ingen 4-hjulsdrift i världen.

Vad göra? Självklart fanns det ingen mobiltäckning. Det har man aldrig i sådana här situationer. Det är ju ett axiom. Intelligent nog så hade jag både raggsockar, stövlar, skyffel och varma vantar med mig i bilen så det var bara till att sätta igång att skotta snö. Det hjälpte föga. Efter en stund kom det en äldre dam gåendes. Hon insåg min prekära situation och undrade om jag behövde hjälp att få upp bilen.För ett ögonblick undrade jag hur sjutton hon skulle kunna knuffa upp 1,8 ton Volvo som satt fast i en snövall. Hon kände en med traktor som bodde lite längre ned åt det håll jag kommit ifrån. Jag svarade att jag skulle göra ett försök till att komma loss och hon väntade. Jag kom inte loss. Jag sa att jag tacksamt skulle ta emot lite draghjälp från en traktor.

Jag fortsatte att skotta undan en del snö och då kom det en herre i en Suzuki Vitara. Först körde han förbi men stannade sedan och backade tillbaka. Han hade först missat att jag hade varningsblinkersen på och undrade om jag behövde hjälp att få upp bilen. Jag svarade att hjälp var på väg och han lovade då att hjälpa mig om jag fortfarande stod kvar när han var på väg tillbaka från sitt ärende. Under tiden skruvade jag dit bogseröglan i min bil.

Strax efter detta kom traktorn. En herre i 60-årsåldern hoppade ut och jag förklarade vad som hade hänt. Vi kopplade min wire mellan bilen och traktorn, jag satte mig i bilen och försökte backa. Då small det till. Kroken i wiren som jag fäst i bogseröglan såg ut som ett knotigt finger. Den var uträtad! Som tur var hade traktorsnubben en rejäl kedja med ännu rejälare krokar så vi använde den istället. Knappt en halv minut senare var jag uppe på vägen igen.

Jag förklarade att jag var honom evigt tacksam och att jag mer än gärna ersatte honom men att jag bara hade lite småpengar på mig. Han flinade och sa att min tacksamhet var fullt tillräckligt. Jag lovade att bjuda på kaffe om han var i min by någon gång. Det är så underbart med hjälpsamma människor. Jag är själv ganska hjälpsam och lovar att bli ännu bättre på det i framtiden. Nu tror jag inte att de inblandade läsr min blogg, men jag vill ändå säga TACK till dem.

Hur hade jag löst detta om jag inte fått hjälp? En sak är säker, jag hade blivit svettig. Jag hade fått skotta snö som en idiot. Sedan hade jag fått gå in i skogen och skära ned granris och lägga under hjulen för att få fäste. Jag hade nog kommit upp, men det hade tagit tid. Ja, om jag inte dött av utmattning.